Det här inlägget tillägnar jag alla som tror att jag har alla bokstäver i alfabetet man kan ha. Alla ni som trodde att jag aldrig skulle klara av att gå hemma och. Alla ni som trodde att jag skulle bli rastlös redan efter första dagen.


Till er vill jag säga att det var länge sedan jag kände mig så här stressad, trött och korvstoppad.


Just nu känns det som att min hjärna är full av riktigt tjock, överkokt jävla havregrynsgröt - och det finns inte ens rum för äppelmoset. Jag vet varken ut eller in och vill bara dra täcket över huvudet, gå i ide och vakna igen när jag hör fåglarna kvittra för allt annat tystnat. Men jag kan bara inte sluta lyssna på det som aldrig tystnar...


Jag längtar efter vardag, längtar efter rutiner och längtar efter lugn och ro - för alla!