Äntligen hemma. Bilfärden gick bättre än förväntat och vad jag skulle med kuddarna till i sätet förstod jag inte riktigt... Blev bara konstigt och snett att sitta på dem. Det tog oss ungefär 3,5 timmar totalt med stopp att ta oss hela vägen hem eftersom väglaget var det sämsta jag sett på väldigt länge - nu får det snart vara slut på snön. Är det allt som inte snöat de senaste 10 åren som faller under en och samma vinter?

Hemma på uppfarten utanför Björkedal kunde vi genom fönstret - både se mor och far och höra "lilla" Freja. Första mötet med henne på en vecka var något jag fasat för eftersom hon inte kan hejda sig när hon blir så glad. Men det gick över förväntan väldigt bra. Mattias sansade henne lite innnan jag kom in och sen var det som att hon förstod att något inte står rätt till och hälsade väldigt försiktigt på mig. Djur är smartare än vad vi människor tror och trots att hon inte ens är året fyllt så visar hon fortfarande stor hänsyn till mitt "handikapp". Inga hopp, inga påflugningar & inget mys i varken soffa eller säng - tack säger jag!

På kvällen när allt väl lagt sig här hemma och mor och far åkt hem till sitt så kom tröttheten som en blixt från en klarblå himmel. Det tog mer på orken och krafterna att åka bil än jag någonsin kunnat föreställa mig.