Sitter ensam igen nu, mitt sällskap åkte hem efter lunch och det
känns både skönt och lite jobbigt. Skönt för att jag vill vara i
fred. Det är så mycket att ta in så jag orkar inte med någon annan
just nu. Vill kunna somna framför TVn utan att känna att jag måste
vara trevlig och uppskatta sällskapet som är här. Det kan låta
konstigt men så är det.

Nu när jag väl är här så känns det att jag verkligen slappnar av.
Det är ungefär som när man står och köar för att åka den där
Berg och dalbanan man egentligen inte vågar. Innan man ställt sig i
kön och när man fortfarande står relativt långt bak så känns det
väldigt brant, farligt och jobbigt. Man vill bara skita i det för
man har fortfarande möjligheten, samtidigt som man inte vill något
hellre än åka. Ju längre fram jag kommer i kön desto mer säker
blir jag på att åka. Alla andra fixar ju det så varför skulle inte
jag göra det?!

Precis den kännslan har jag nu, men allt tänkande innan jag ställde
mig i kön och när jag fortfarande stod rellativt långt bak har gjort
mig matt. Därför trivs jag i min ensamhet just nu samtidigt som det
är jobbigt. Jobbigt för att jag är själv när jag som mest behöver
sällskapet och hjälpen efter imorgon. Men om man ser det från ett
annat perspektiv så känner jag mig omringad av proffs och experter
som jobbar här för min skull så det ska nog gå kanon!

Som jag alltid säger

Det som inte dödar - det härdar