Det var en vinterkväll år 2002 som jag tillsammans med F skulle genomföra en dansuppvisning i en folkfylld bygdegård. Det var inget konstigt med det - det var sådant vi gjorde på den tiden, men den här gången blev inte som alla andra.

Vi värmde upp i det lilla köket, men kände snart att det blev lite trångt så vi gick ut på baksidan av huset. Alla steg satt och vi kände oss peppade, men mitt i en helt vanlig “hitch kick” högg det bara till i ländryggen på mig. Min tanke var att jag hade sträckt mig riktigt ordentligt för det var ju vinter och minusgrader ute och inte det bästa stället att värma upp på. Men när jag väl kommit igång igen så var det inga problem med att genomföra uppträdandet. Efteråt kändes det mer och mer i ryggen, men jag visste inte hur jobbigt det skulle bli.

Den våren kom ryggsmärtan tillbaka periodvis, men var absolut inget hinder. När jag fick ont fick jag hjälp av världens bästa sjukgymnast. Det var bara ringa om det blev värre så bokade hon en akupunkturtid och kom med nya träningsövningar. Men när det tillslut aldrig gick över utan kom och gick hela tiden så började både hon och jag att bli fundersamma på om det verkligen var en sträckning…

Sjukgymnasten misstänkte en reumatisk sjukdom och jag blev kallad till reumatologen på KSS. Där höll dom med sjukgymnasten och jag fick tabletter som var inflammationshämmande som skulle hjälpa. De tabletterna åt jag fram till 2007 då jag inte tyckte att de hjälpte längre eftersom jag bara blev sämre och sämre. Jag kontaktade reumatologen igen och bad om en magnetröntgen för att se om inflammationen i “bäckenleden” blivit värre. Jag ställdes i kö för röntgen och de sa att jag kunde hoppas på en tid efter ett och ett halvt år ungefär - tack, men nej tack tänkte jag.

På jobbet hade jag efter det en vanlig hälsoundersökning och berättade om mina besvär och om kötiden. Läkaren rekommenderade mig då att kontakta en privatklinik i STHLM för en snabbare röntgen. Två veckor efter att jag ringt kliniken var jag där och röntgades. Bilderna skickades till reumatologen och någon vecka senare fick jag ett svar från dem. Din röntgen tyder inte på någon inflammation i lederna och vi kan då utesluta alla reumatiska sjukdomar.

Jag hade alltså i flera års tid ätit medicin mot en sjukdom jag aldrig haft?! Kändes verkligen konstigt och jag kände mig nästan lurad. Men då var det ju i och för dig inte så konstigt att jag bara blivit sämre i ryggen under tiden. Tillbaka på ruta ett igen efter 5 år - suck! Satt och beklagade mig på jobbet över missen hos reumatologen och hur förvirrad jag kände mig och att jag nu inte hade en aning om vad jag skulle göra. Då berättade en jobbarkompis att hon hört talas om en klinik i Strängnäs som bara tog hand om “ryggpatienter” och att hon visste flera stycken som varit där och fåt hjälp. Nu fanns det hopp igen.

Hem och googlade, pratade med min sambo om kliniken och sökte direkt på nätet. Det var ju värt att pröva. Efter ett par månader blev jag kallad till en undersökning och min kära mor följde snällt med. Efter att jag hade berättat min version och läkaren mätt, kollat reflexer och undersökt min känsel så sa han att han hade en diagnos. SRS - segmentell rörelsesmärta trodde han att det var, men det var inget som kunde fastställas. För att veta om det är så är man tvungen att genomgå ett så kallat smärttest.

Testet åkte jag upp och gjorde i höstas och min käre sambo följde med som sällskap så det blev som en smärtsam minisemester. Men läkaren kunde nu fastställa diagnosen och för första gången så fick jag ett namn på mitt onda - SRS.

Kika gärna på filmen om du vill veta mer:
http://www.neuroguiden.se/Diagnoser.SRS_-_segmentell_rorelsesmarta.Vad_hander_i_nervsystemet.htm